Christina och Sven minns allt de har fått vara med om
Det är ingen tvekan över att Junis både glatt och gjort skillnad för massor av barn sedan organisationen bildades 1970. Detta tack vare alla tusentals ledare, som under de 50 åren gett av sitt engagemang för att ge barnen en trygg och rolig fritid. Christina och Sven Persson var med vid starten och har genom åren ordnat allt ifrån discon och läger till pysselverksamhet.
Christina Persson brukar skoja om att ”Sven körde mjölken” under aktiviteterna, men det var nog mer än så. Tillsammans har hon och maken Sven varit drivande i den stora verksamheten i Ronneby och Junis-lägren på Aspan. Minnen som ofta kommer upp i samtalen hemma vid köksbordet.
Verksamheten startade hemma i lägenheten
– Då förbunden bildades 1970 fick jag i uppdrag att sitta på kansliet under fem månader för att arbeta med sammanslagningen av IOGT och NTO, säger Sven. Jag skulle också formulera stadgar till Juniorförbundet som då skulle bildas. Det var inte helt enkelt, för vuxenförbundet ville inte släppa för mycket makt, de ville vara med och bestämma.
Bildandet av förbunden blev en omställning även på lokalplan. I Svens och Christinas bostadsområde fanns det många barn och Christina startade en Junis-förening hemma i lägenheten, med pyssel och lekar. Det var fortfarande svårt bland de äldre medlemmarna att acceptera barnverksamheten och det fanns en rädsla för att barnen skulle fördärva lokalen om de höll sina aktiviteter där.
– Men så småningom fick vi ha våra träffar i logen och alla var glada och nöjda med det, säger Christina.
– Ja, under hösten och vintern hade vi disco en gång i månaden och där var det fullknökat till maxgräns, säger Sven. De som var tonåringar hjälpte till att sköta musikanläggningen och sälja varm korv, läsk och godis och städade när det var slut.
Lägerverksamhet på Aspan
Sven och Christina beskriver hur viktiga ungdomsledarna har varit. Ungdomarna har planerat, gjort ekonomiska kalkyler och sedan frågat om de kan få genomföra sina idéer. I de flesta fall har föreningen kunnat säga ja, pengarna har alltid löst sig genom lottförsäljning eller sökta bidrag. Under 1980-talet växte verksamheten, ledare fanns det gott om och som mest hade de omkring 350 medlemmar.
– Men utan Aspan hade vår verksamhet inte sett ut som den gjorde, säger Sven. I distriktet försökte vi i ett tidigt skede hitta en plats där vi kunde ha läger. Det blev Aspan, som då ägdes av landstinget, men som vi senare kunde köpa loss med hjälp av NSF.
– Då var det väldigt omodernt på Aspan, säger Christina. Inte alls som idag. Alla fick tvätta sig utomhus, i en lång ho med kranar och det var bara utedass, vilket ungarna tyckte var jätteroligt. Inte minst eftersom det fanns ett dass för pojkar och ett för flickor med flera hål bredvid varandra. Där kunde de sitta på rad och prata.
Aspan var så stort att junisar från hela distriktet kunde delta tillsammans. Men lägren öppnades även för andra barn. I samarbete med Rädda Barnen, Röda Korset och IKFF anordnades läger för barn som växte upp kring kolindustrin i polska Bytom. Ett samarbete som ledde till grundandet av IOGT Polska, som idag driver projekt för barn från riskmiljöer.
– Verksamheten har gett så mycket tillbaka, säger Christina. Även om man ibland har tyckt att det varit för mycket. Som när vi lagade mat till fler än 100 ungar på ett läger och jag tänkte att detta orkar jag aldrig göra om – men redan efter tre veckor planerade vi aktiviteter inför nästa läger.
Minnena finns kvar
Junisarna som varit med under åren är nu vuxna och har egna barn. Flera bor kvar i närheten och de säger ofta att de hade så roligt – men frågar samtidigt Sven och Christina hur de stod ut med deras upptåg.
– Vi hade en del barn i verksamheten som hade en del problem, säger Christina. Men vi klarade av det och några av dem blev våra bästa Junis-ledare.
– Ja, jag minns en pojke som var på väg åt fel håll i livet, säger Sven. Honom gav vi ansvar och en nyckel till lokalen och det förtroendet har han sagt blev en vändpunkt för honom.
För några år sedan blev Sven svårt sjuk och efter nästan 50 år med olika uppdrag för rörelsen finns inte orken kvar att engagera sig på samma sätt. Men minnena finns där. Det är ofta vi sitter vid köksbordet, säger de båda, och pratar om hur fantastiskt det varit och hur mycket vi har fått vara med om.
Och mjölken då? Ja, Sven fick ofta uppgiften att handla under lägren och han var en baddare på att packa bilen så att alla varor – även mjölken – fick plats på en runda.
Text: Sara Heine
Bild: privat