Förbundsordförande Mona Örjes: ”Vänj dig aldrig!”
Junis har just släppt sin sjuttonde rapport där vi frågar kommunerna om vilket stöd de erbjuder barn i familjer med missbruk. Resultatet är nedslående. Av de 320 000 barn som far illa av en förälders drickande uppges bara en enda procent få stöd. Men varför blir jag så besviken? Borde jag inte ha vant mig nu, efter sjutton år med liknande resultat? Nej, det här är inget som vi ska vänja oss vid. Vartenda barn som först blir sviket av sin förälder, och sen även av samhället, är ett barn för mycket.
Under de år Junis har gjort sin undersökning har visserligen mycket bra hänt. En av de viktigaste framgångarna var hälso- och sjukvårdslagen som kom 2010. Där slogs det fast att barn har rätt till information, råd och stöd om en förälder har en psykisk störning, en allvarlig fysisk sjukdom eller är missbrukare av alkohol eller annat beroendeframkallande medel. Den här lagen borde vara helt avgörande! Den borde göra att åtminstone de barn som har en förälder som kommer till någon form av beroendevård får stöd – men så ser det tyvärr inte ut. Det vet vi eftersom 3,5% av barn i Sverige har en förälder med mycket svåra alkoholproblem som krävt sjukhusvård eller som till och med lett till dödsfall, innan barnet fyllt 18 år. Det är ungefär 75 000 barn. Utöver dem är det förstås många vars föräldrar finns inom annan beroendevård.
3,5%. Det är ett barn i varje klass på 30. Det är alltså inte ovanligt, inte ens att en förälder har den mycket svåra problematiken som alldeles självklart ger konsekvenser för barnet. Det jag slås av, när jag sätter mig med bunten av Junis rapporter och läser igenom, är att det har gjorts och görs så otroligt mycket bra saker. Vi har skrivit om metoder för hur man redan på BVC upptäcker familjer som behöver stöd för att någon av föräldrarna har beroendeproblem. Om strukturer för hur man kan upptäcka barn i förskolan och skolan. Om samarbete med psykiatrin, om hur socialtjänstens beroendeenhet kan samarbeta med socialtjänstens barn- och ungdomsenhet och mycket mer. Jag tänker att om ett barn föddes och växte upp på en plats där alla de här olika strukturerna fanns, då skulle vi hitta barnen och kunna ge dem stöd långt innan de själva utvecklat svåra problem. Men så är det inte. På ett ställe finns ett bra samarbete, på ett annat finns en annan metod. Och i några kommuner kanske det inte finns en enda riktigt bra struktur.
Det är inte rimligt att barn ska vara så utlämnade åt slumpen. Alla som över huvud taget möter barn och ungdomar, men också alla som möter vuxna som har eller kan ha beroendeproblem, måste ha kunskap om hur man kan upptäcka barnen och ge stöd. Jag upplever att kända personer, i offentligheten, nu i mycket högre grad än för sjutton år sen, vågar berätta om hur det var att växa upp i en familj där en vuxen var beroendesjuk. Det är väldigt bra! Men om man tror att det därmed är lätt för de som är barn nu att berätta om den situation de lever i, då har man fel. Det behövs fortfarande strukturer. Det behövs fortfarande massor av mer kunskap. Och det behövs trygga, varma vuxna som kan, vill och vågar se barn. Var den vuxna personen!
Och lova mig: Vänj dig aldrig! Vänj dig inte vid att barn i familjer med missbruk inte får stöd!