Låga trösklar fyller Pelikanens hus

Bara en procent av de barn som växer upp i familjer med missbruk får det stöd som de har rätt till. Det visar Junis undersökning som presenteras i årets kommunrapport. Kommunerna som svarat på undersökningen anger att det är svårt att upptäcka barnen som är i behov av stödet, men det finns också ställen där det fungerar. Ett gott exempel är Pelikanen i Stenungsund.

På ett backkrön på kyrkberget, strax nedanför den vita träkyrkan, har stödverksamheten Pelikanen ett helt eget hus. Eva Olofsson öppnar dörren och frågar direkt : ”Vill du ta en rundvandring i vårt fina hus?” Självklart! Och det är verkligen ett fint hus, ett hus där det märks att både vuxna och barn trivs. Det är färgglatt och mysigt inrett, vackra mattor på golven, gosedjur som sitter lite här och var och kikar på en.

Längs en liten korridor finns flera mindre rum, i olika storlek och för olika syften – enskilda samtal, inskrivningssamtal och grupprum. I grupprummet kan deltagarna krypa upp i mjuka fåtöljer med roliga emoji-kuddar med olika miner.
– Här brukar vi läsa sagor, säger Eva Olofsson då vi går in i ett mörkt rum där väggar och tak är täckta av vackra tyger, golvet fyllt av mjuka mattor och fluffiga kuddar. Mörkret lyses upp av ljusslingor som hänger från tak och väggar och i ett hörn står sagofåtöljen, där en vuxen ledare kan läsa en bok på något tema som tas upp i gruppen.

Kö till grupperna

– Att ha en egen lokal är väldigt lyxigt, konstaterar Sara Hammar när vi sätter oss i soffgruppen i husets vardagsrum. Vi ska försöka ringa in vad det är som gör att Pelikanen är så framgångsrika när det gäller att nå ut till de barn som behöver gå i grupp. Sedan starten 1992 har det alltid genomförts minst en stödgrupp varje termin, ibland är det kö till grupperna. Sara Hammar, Eva Olofsson och deras kollegor känner inte igen de problem som många andra stödgrupper upplever, att det är svårt att rekrytera barn till grupperna.

– Vår framgång bygger bland annat på en samverkan mellan socialtjänsten, psykiatrin, skolan och Svenska kyrkan, säger Sara Hammar.
Stenungsunds pastorat är huvudman för Pelikanen. I Pelikanens hus och i verksamheten förekommer dock inga som helst religiösa symboler eller något annat som kan kopplas till kyrkan. Här ska alla kunna känna sig välkomna.
Via ett IOP-avtal, idéburet offentligt partnerskap, med Stenungsunds kommun lovar Pelikanen socialtjänsten att genomföra två stödgrupper per termin mot att kommunen står för kostnaden för deltagarna.

Låga trösklar

Det ringer på dörren – en familj ska ha ett inskrivningssamtal för ett barn som ska börja i någon av grupperna. Det blir tydligt att barn och deras föräldrar hittar till Pelikanen.
– Det finns en massa ingångar till oss, säger Sara Hammar och förklarar att en viktig grund för arbetet här är att vara lättillgängliga och att ha låga trösklar. Det krävs exempelvis inga remisser för att få gå i grupp. Vissa hittar till Pelikanen via socialtjänsten, och handläggare och chefer på både missbruks- och familjeenheterna bjuds in till Pelikanen och får regelbunden information. En styrka är också den kontakt som finns med vuxenpsykiatrin, via Eva Olofsson.
– Jag jobbar en dag i veckan här på Pelikanen, men övrig tid jobbar jag på psykiatrin med vuxna patienter som har barn. Jag är barnombud på kliniken och träffar alla som är föräldrar. Vi frågar alltid om de har barn och bjuder in dem till Pelikanen, berättar Eva Olofsson.

Varje klass får besök av Pelikanen

Många av barnen som deltar i grupperna kommer hit efter att någon förälder tagit kontakt med Pelikanen, ofta via mejl. Det går även att som barn själv ta kontakt med Pelikanen utan att först ha pratat med någon vuxen.
Men från andra håll i landet säger ju många att det är så svårt att fylla en stödgrupp, att de inte hittar barnen och att de inte får deltagare?
– De allra flesta är heller inte ute och berättar om stödgrupperna en kvart i varje klass, varje år, konstaterar Sara Hammar.
För så är det i Stenungsund. Varje klass, från årskurs ett till nio, får varje år ett besök av Pelikanen. Så har det varit i många år.
– Under den kvarten talar vi om vilka vi är, vad vi gör och hur man gör för att komma till oss. Vi berättar att vi träffar barn från hela kommunen, i åldersindelade grupper. Det finns Pelikanen-grupper för barn som växer upp med missbruk, psykisk ohälsa eller har upplevt våld. Och så finns det Skilda världar-grupp för den som har föräldrar som lever på varsitt håll.
Vid klassbesöket får alla elever varsitt litet visitkort där alla kontaktuppgifter till Pelikanen finns. Visitkortet får man inte slänga.
– Vi är tydliga med att tala om för barnen att de har rätt att få hjälp. ”Ni kan ge det här till en vuxen hemma eller prata med en lärare, kurator eller annan vuxen.”

Pelikanen syns

På en anslagstavla i Pelikanens hall sitter en A4-affisch med små lappar med kontaktuppgifter som går att riva av. Sådana affischer sätts alltid upp på de skolor som besökts, på insidan av toalettdörren.
– Jag tror att nästan alla i Stenungsund har hört talas om Pelikanen, konstaterar Eva Olofsson.

Pelikanen syns. I media, både traditionella och nya. På en stor inramad griffeltavla, prydd med en ljusslinga, står alla sätt som det går att kontakta och följa Pelikanen via sociala medier.
– Vi finns på Instagram och Snapchat, berättar Sara Hammar. Vi har även en Facebook-sida, men där finns inte barnen. Facebook är främst en kanal för att nå vuxna.
Via de sociala medierna delas kortfattad och tydlig information, som att det finns platser kvar i torsdagsgruppen eller att det nu går att boka tider för inskrivningssamtal via hemsidan. Sara Hammar påpekar att det är viktigt att inte göra inlägg alltför ofta, inte ha för långa texter eller komma med pekpinnar. Det är bättre att ha många följare, som inte tröttnar.
– På Snapchat kan vi även svara på frågor från ungdomar via en chat och vi talar om vad vi ska göra på onsdagarna.

Öppen verksamhet för alla

På onsdagarna händer det nämligen något speciellt numera. I de olika sammanhang då gruppledarna möter barn och ungdomar får de ofta frågan om hur man gör för att få komma till Pelikanen.
– Ibland säger barnen ”Mina föräldrar skulle aldrig hjälpa mig att få komma till er”. Vi insåg att vi behövde göra något helt utan trösklar, berättar Sara Hammar.
Så växte idén fram om att ha en helt öppen verksamhet. I september 2019 genomfördes den första öppna träffen då alla från årskurs sex till gymnasiet är välkomna två timmar under eftermiddagen.
– Det första tillfället var ingen dundersuccé, men därefter började ungdomarna dundra in, minns Sara Hammar. I genomsnitt har vi 30 barn och ungdomar varje onsdag.
I den öppna verksamheten finns även flera ungdomsledare i 20-årsåldern som finns till hands när ungdomarna spelar pingis eller tv-spel, är i musikstudion samt fikar tillsammans.
– Det är många Pelikanen-barn som kommer, bland annat sådana som gått i grupp tidigare. Det kommer också barn som har hört oss när vi besökte skolan, men inte tagit kontakt för att få gå i grupp än.
Den öppna verksamheten blir alltså både en sorts uppföljning för dem som gått i grupp tidigare, ibland för flera år sedan, och ett sätt att nå dem som kanske tillhör målgruppen och är nyfikna på verksamheten.

Det ringer ännu en gång på dörren, ytterligare en familj hälsas välkomna för att ha ett inskrivningssamtal för sitt barn. De låga trösklarna hos Pelikanen ger resultat.

Text och bild: Helena Wannberg

Artikeln är även publicerad i Junis rapport 2020: ”Det funkar!” Beställ ett eget exemplar av rapporten helt gratis!